mittvykort

Jag har en kompis. Min kompis är en hon, och hon har både bra och dåliga sidor. Hon är min barndoms vän, man kan säga att vi känt varandra sen vi båda föddes. När jag kollar på min vän ser jag en tjej som är hyfsat lik mig, hon har  brunt hår och gröna ögon, men hon är mycket ytligare än mig. Jag träffar min vän flera gånger per dag och när jag ser på henne så känner jag ibland en viss sorg men ändå en slags glädje för det är ju mig själv jag ser.

Min vän, men som ibland kan vara min fiende och som i slutändan egentligen bara är min egna spegelbild kan vara riktigt elak ibland. Hon kan ge mig konstiga blickar och jag läser på hennes läppar de dumma ord hon säger åt mig. Ibland tar jag åt mig orden något som jag oftast ångrar men ibland försöker jag bara skratta bort det. Men de ord jag en gång skrattade bort dyker ändå upp ibland, då jag hellst inte vill. Men ibland är hon den enda vännen som ser hur jag verkligen är och kan acceptera att jag faktiskt ser ut och är så här. Det är hon som gör att jag vissa morgonar känner mig nöjd med mig själv och faktiskt kan få mig att känna mig fin.

När man var yngre eller i alla fall jag, så var man inte lika intresserad över hur man såg ut, inte lika som man är idag. Man var då var inte min vän lika hård mot mig själv, då var jag bara en spegelbild. En spegelbild som inte dömde en för att man ätit en muffins, den bara log och var allmänt glad mot mig.

Men det ändrades med tiden. När jag bytta skola och klass i mellanstadiet så hände något. Jag började känna mig obekväm med mig själv. Det var inte längre min glada och trevliga vän i spegel varje gång, det var nu den började döma och bara se det dåliga på utsidan som man inte var nöjd med. Det var inte min klass eller skola det egentligen var fel på, det var jag eller rättare sagt min hjärna som mixtrade med mig. Jag vågade inte visa vem den riktiga Ester var och jag vågade inte uttrycka mig som jag vågar idag. Jag kan inte säga att jag blev mobbad i skolan men jag var väl inte klassen bästa kompis till alla precis, eller rättare sagt nån.

När jag kollar på gammla kort på mig själv, ungefär som de på bilden  gammla foton som Andrew Kolb har tagit. Där det är gammla bilder från en människas liv.

När jag ser på mina gammla bilder så ser jag en tjej, oftast glad på bilderna men med en ganska vilsen själ. Min vän spegelbilden gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bara tjock, ful och visste inte vad jag skulle göra av med mig själv. Ända sen dess har jag alltid kännt så. Mina tankar finns fortfarnde kvar sen den tiden men medans jag växte och ändrades så har även min tankar förändras.

Året innan jag började på gymnasiet var nog det året jag kände mig mest vilsen. Jag tränade 6 dagar i veckan och då kunde det vara flera täningar på en dag, sen så körde jag själv egen träning hemma på kävllarna efter mina vanliga träningar. Jag var ofta borta på tävlingar under helgerna. Jag var väl inte så jätte duktigt i skolan men jag kom aldrig efter och jag klara mig igenom den. Men det var under den här tiden jag inte visste vart jag hade mig själv och min vän spegelbilden ville aldrig vara nöjd.

Jag kämpade inte endast mot mina tävlings och tränings reslutat, skol resultat utan också mitt egna resultat. Jag försökta vara nån jag inte var. Jag ville ha kompisar men fann ingen enligt mig, jag ville bli nöjd med min kropp men blev det aldrig osv.

Men efter att snart ha gått ut gymnasiet så kan jag äntligen säga att jag har hittat mig själv och vågar vara den jag är. Från att inte ha sagt så mycket och knappt haft några vänner så kan jag nu ta ställning till vad jag tycker och tänkter, istället för att bara hålla med alla andra. En föränding som gjort mig till en bättre människa. Men min föränding har ännu inte nått sitt slutliga mål, att bli ännu nöjdare med min egna spegelbild.

Många säger att man inte ska vara för mycket utseedende fixerad med för mig är det en viktigt del. Jag har inga mål att se ut som en supermodell - lång och smal. Men jag måste få mig själv att tycka om den jag är! Blondinbella - eller rättare sagt Isabella Lövengrip är en tjej jag har som förebild. Hon har gått från att varit en tjej hon trodde hon var till en kvinna som nu vet vem hon är. Här är en text  från hennes bok Egoboost, en text som jag kommer att behöva tänka då och då för jag vet att ibland kan mina mål vara o uppnåliga och orealistiska.

"Ett mål bör bör vara realistiskt. Visst, att få högsta betyg i alla ämnen kan vara realistiskt om du är extrem duktig i skolan. Men om du samtidigt har satt upp flera andra mål på den lista, som "bli smal och vältränad", "hitta en egen lägenhet!, "skaffa en pojkvän", "åka och backpacka i Australien", så är det längre inte realistiskt."

Jag förespråkar för att man ska vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker och säger. Jag står för att jag tycker det och i vissa samanhang så bryr jag mig inte heller om alla andra. Men oftast spelar jag att jag inte bry mig. Men små saker kan såra mig mer än vad folk vet. Det nån säger på skämt kan jag ta som riktigt kritik mot mig själv och för varje gång måste jag börja om på nytt med det jag redan börjat bygga upp. Nu vet jag att jag inte kan få allt samtidigt.

Jag har en kompis. Min kompis är en hon, och hon har både bra och dåliga sidor. Hon är min barndoms vän, man kan säga att vi känt varandra sen vi båda föddes. När jag kollar på min vän ser jag en tjej som är hyfsat lik mig, hon har  brunt hår och gröna ögon, men hon är mycket ytligare än mig. Jag träffar min vän flera gånger per dag och när jag ser på henne så känner jag ibland en viss sorg men ändå en slags glädje för det är ju mig själv jag ser.

Min vän, men som ibland kan vara min fiende och som i slutändan egentligen bara är min egna spegelbild kan vara riktigt elak ibland. Hon kan ge mig konstiga blickar och jag läser på hennes läppar de dumma ord hon säger åt mig. Ibland tar jag åt mig orden något som jag oftast ångrar men ibland försöker jag bara skratta bort det. Men de ord jag en gång skrattade bort dyker ändå upp ibland, oftast vid fel tillfällen. Men ibland är hon den enda vännen som ser hur jag verkligen är och kan acceptera att jag faktiskt ser ut och är så här. Det är hon som gör att jag vissa morgonar känner mig nöjd med mig själv och faktiskt kan få mig att känna mig fin.

När man var yngre eller i alla fall jag, så var man inte lika intresserad över hur man såg ut, inte lika som man är idag. Då var inte min vän lika hård mot mig, då var jag bara en spegelbild. En spegelbild som inte dömde en för att man ätit en muffins, den bara log och var allmänt glad mot mig.

Men det ändrades med tiden. När jag bytte skola och klass i mellanstadiet så hände något. Jag började känna mig obekväm med mig själv. Det var inte längre min glada och trevliga vän i spegel varje gång, det var nu den började döma och bara se det dåliga på utsidan som man inte var nöjd med. Det var inte min klass eller skola det egentligen var fel på, det var jag eller rättare sagt min hjärna som mixtrade med mig. Jag vågade inte visa vem den riktiga Ester var och jag vågade inte uttrycka mig som jag vågar idag. Jag kan inte säga att jag blev mobbad i skolan men jag var väl inte klassen bästa kompis till alla precis, eller rättare sagt ingen.

När jag kollar på gammla kort på mig själv, ungefär som de på bilden  gammla foton som Andrew Kolb har tagit. Där det är gammla bilder från en människas liv.

När jag ser på mina gammla bilder så ser jag en tjej, oftast glad på bilderna men med en ganska vilsen själ. Min vän spegelbilden gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bara tjock, ful och visste inte vad jag skulle göra av med mig själv. Ända sen dess har jag alltid kännt så. Mina tankar finns fortfarnde kvar sen den tiden men medans jag växte och ändrades så har även min tankar förändras.

Året innan jag började på gymnasiet var nog det året jag kände mig mest vilsen. Jag tränade 6 dagar i veckan och då kunde det vara flera täningar på en dag, sen så körde jag själv egen träning hemma på kävllarna efter mina vanliga träningar. Jag var ofta borta på tävlingar under helgerna. Jag var väl inte så jätte duktigt i skolan men jag kom aldrig efter och jag klara mig igenom den. Men det var under den här tiden jag inte visste vart jag hade mig själv och min vän spegelbilden ville aldrig vara nöjd.

Jag kämpade inte endast mot mina tävlings och tränings reslutat, skol resultat utan också mitt egna resultat. Jag försökta vara nån jag inte var. Jag ville ha kompisar men fann ingen enligt mig, jag ville bli nöjd med min kropp men blev det aldrig osv.

Men efter att snart ha gått ut gymnasiet så kan jag äntligen säga att jag har börjat hittat mig själv och vågar vara den jag är. Från att inte ha sagt så mycket och knappt haft några vänner så kan jag nu ta ställning till vad jag tycker och tänkter, istället för att bara hålla med alla andra. En föränding som gjort mig till en bättre människa. Men min föränding har ännu inte nått sitt slutliga mål, att bli ännu nöjdare med min egna spegelbild.

Jag har inga mål att se ut som en supermodell - lång och smal. Men mitt viktigaste mål är att jag måste få mig själv att tycka om den jag är! Blondinbella - eller rättare sagt Isabella Lövengrip är en tjej jag har som förebild. Hon har gått från att varit en tjej hon trodde hon var till en kvinna som nu vet vem hon är. Här är en text  från hennes bok Egoboost, en text som jag kommer att behöva tänka då och då för jag vet att jag kan ha orimliga mål.

Jag förespråkar för att man ska vara sig själv och inte bry sig om vad andra tycker och säger. Jag står för att jag tycker det och i vissa samanhang så bryr jag mig inte heller om alla andra. Men många gånger spelar jag att jag inte bry mig. Men små saker kan såra mig mer än vad folk vet. Det nån säger på skämt kan jag ta som riktigt kritik mot mig själv och för varje gång måste jag börja om på nytt med det jag redan börjat bygga upp.

Nu vet jag att jag inte kan få allt samtidigt. Men jag vet att jag har vänner där ute!